Om att vinka vid muren

En kollega till mig som jobbar på den lokala förskolan brukar ta samma buss till jobbet som jag. Det gör att vi ofta kan prata om livet, jobbet och våra gemensamma barn/elever. En gång berättade hon hur de äldre förskolebarnen, varav de flesta går vidare till att börja i vår förskoleklass, ser på vår skola:

“Alltid när vi går på utflykt så går vi förbi skolan, och då blir det ofrånkomligt så att våra gamla barn kommer fram och vinkar från andra sidan muren (som avgränsar skolgården från omvärlden). Den enskilt största drömmen våra förskolebarn har när det kommer till att börja skolan är att själva en dag få stå där och vinka till kompisarna som går förbi.”

Så kan man också se på en skolstart, tänker jag. Det får mig att minnas tillbaka till de otaliga förskolevikariat jag hade innan jag började plugga till lärare. På sätt och vis var det den bästa tiden jag upplevt som lärare. Att slippa transportera mina elever mot abstrakta kunskapskrav och istället få möta barnen och deras nyfikenhet precis där de är. Det är en lyx som jag verkligen saknar när jag efter examen intagit en permanent plats i grundskolan. Jag säger inte att man ska avskaffa kunskapskraven. Jag säger bara att förskolan kan erbjuda ett lärande som i sin natur är mångfalt mer relevant just eftersom att man som lärare i förskolan kan basera verksamheten helt och hållet på barnens/elevernas intresse.

Jag har hört att den svenska förskolan är världsunik. Det har min busskompis/kollega på förskolan berättat. Men eftersom jag inte vistats i en förskola på ett par år så gjorde jag det varje modern svensk skulle göra i stunder av ovisshet: jag googlade på det. Närmare bestämt så googlade jag “swedish preschool”, för att få veta vad resten av världen tycker och tänker om vår älskade förskola. Det intressanta var (och det här hade jag verkligen inte väntat mig!) att alla träffarna på första sidan handlade om en och samma sak: En fristående förskola på Södermalm som helt avskaffat pojkar och flickor för att ersätta dem med kompisar. Istället för att referera till barnen på förskolan baserat på deras kön så kallas alla helt enkelt för kompisar.

Jag behöver antagligen inte berätta vilka förvånade/ förvirrade/ förgrymmade reaktioner detta framkallat hos diverse internationella journalisterna/bloggarna. Men det säger något särskilt om svensk förskola anno 2012 och den kulturen som finns där. Det är inte ovanligt att jag och mina kollegor får elever som när de börjar skolan och samtidigt förvånas över att de inte längre får ägna sina dagar åt det som intresserar dem. Visst kan man tycka att det inte alltid kan vara kul i skolan. Men ibland slås jag av hur de som gör anspråk på att kunna förutspå framtidens skola (individen i centrum, fokus på kreativitet, ett lärande drivet av nyfikenhet och en balans mellan frihet och stöttning) samtidigt beskriver dagens förskola.

Med den vetskapen i bakhuvudet känns det lite ibland lite sorgligt att dagarna i ända möta mellanstadieelever som vant sig vid en vardag som  går ut på att jag berättar för dem vad som är viktigt och inte. Det är i sådana lägen jag bara vill skicka ut dem till muren och få dem att tvångsvinka till förskolebarnen när de går förbi. Kanske kan de lära sig något?